Det här stället är ett skämt. Nu har jag varit här sen 13.40, klockan är 21.15 nu och det har inte hänt nånting. Jag väntar fortfarande på röntgen. Hade jag inte haft så jävla ont hade jag gått härifrån nu. Men jag fattar att jag måste kolla upp den här jäkla foten.

Jag har varit på akuten på det här sjukhuset en gång innan. Det va lika hemskt då. Då visade det sig att jag hade blindtarmsinflammation. Det va när Anton var 12 dagar gammal. En fruktansvärd upplevelse.

Jag hoppas dom på röntgen vaknar snart så jag kan få komma härifrån snart.

Dagen började med tända ljus och krabbelurer. Sen skulle jag ut och springa. Jag hade kommit typ 1,5 km när jag trampade snett. For ner i marken. Satan så ont det gjorde i vänsterfoten. Slog i högerknä oxå men det kände jag knappt. Det stannade en mamma med barnvagn och frågade hur det va. Tog mig upp för egen maskin och började linka hemåt. Det gick inte fort men hem kom jag. Så jäkla ont. Hilda va så omtänksam när jag kom hem och skulle hjälpa mig med allt möjligt. Vi åt lunch och jag kände att det här funkar inte. Måste nog kolla upp foten. Så jag ringde 1177, världens kö såklart. När jag kom fram så tyckte sjuksköterskan där att jag skulle söka akuten. Så nu sitter jag här. Världens bästa svärfar ställde upp och körde mig hit. Med tanke på allt med corona och att jag varit utsatt för smitta så har jag nu hamnat i nån barack bakom sjukhuset. Får väl se hur länge jag får sitta här. Fortsättning följer....