Det här stället är ett skämt. Nu har jag varit här sen 13.40, klockan är 21.15 nu och det har inte hänt nånting. Jag väntar fortfarande på röntgen. Hade jag inte haft så jävla ont hade jag gått härifrån nu. Men jag fattar att jag måste kolla upp den här jäkla foten.

Jag har varit på akuten på det här sjukhuset en gång innan. Det va lika hemskt då. Då visade det sig att jag hade blindtarmsinflammation. Det va när Anton var 12 dagar gammal. En fruktansvärd upplevelse.

Jag hoppas dom på röntgen vaknar snart så jag kan få komma härifrån snart.

Dagen började med tända ljus och krabbelurer. Sen skulle jag ut och springa. Jag hade kommit typ 1,5 km när jag trampade snett. For ner i marken. Satan så ont det gjorde i vänsterfoten. Slog i högerknä oxå men det kände jag knappt. Det stannade en mamma med barnvagn och frågade hur det va. Tog mig upp för egen maskin och började linka hemåt. Det gick inte fort men hem kom jag. Så jäkla ont. Hilda va så omtänksam när jag kom hem och skulle hjälpa mig med allt möjligt. Vi åt lunch och jag kände att det här funkar inte. Måste nog kolla upp foten. Så jag ringde 1177, världens kö såklart. När jag kom fram så tyckte sjuksköterskan där att jag skulle söka akuten. Så nu sitter jag här. Världens bästa svärfar ställde upp och körde mig hit. Med tanke på allt med corona och att jag varit utsatt för smitta så har jag nu hamnat i nån barack bakom sjukhuset. Får väl se hur länge jag får sitta här. Fortsättning följer....

Träning har alltid varit endel av mitt liv. Från att jag va 6 år tills jag va typ 21 så spelade jag fotboll. Jag älskade det men va inte så duktig på det. Jag va ganska lat ärligt talat och orkade inte anstränga mig så mkt. Så sen när jag fick för mig att jag skulle springa göteborgsvarvet 2014 va det många som höjde på ögonbrynen. Min bästa kompis hade börjat springa endel och hon inspirerade mig. Så 2014 sprang jag mitt första göteborgsvarv. Sen har det blivit 2015,2016 och 2018. 2018 va det ju inte ena ett år sen Hilda kom till världen så då va jag verkligen inte tränad för det och det märktes. Så ska jag springa igen ska jag ha tid och ork att träna. Just nu springer jag lite kortare och satsar på milen. Som läget ser ut i världen just nu så är det ju ändå inga lopp. Jag försöker få till 3 träningspass I veckan. Det är inte alltid lätt med 2 barn och en man som oxå vill träna. Men jag har fått mina svärföräldrars gamla crosstrainer så jag kör på den ibland när jag inte får till nåt annat. Men träning är viktigt för mig, annars funkar inte jag. Mitt humör kan va uruselt och så går jag ut och springer och sen mår jag mkt bättre.

Från mitt senaste göteborgsvarv 2018

Vilken vecka!! Puh! Hildas feber va snabbt övergående men honbhar hostat som en galning så hon får va hemma hela veckan. Fredrik blev oxå sjuk så han är oxå hemma. Men jag jobbar och Anton får gå på förskolan så Fredrik och Hilda ska kunna ta det lugnt. Sen är hon ju inte ens lugn även om hon är sjuk haha. På mitt jobb är det oxå kaos. Många borta, som tur är är det mkt barn borta oxå. Nej dags att ta tag i dagen.

Igår va ingen bra dag. Kände mig nere och jag va bara arg hela tiden. Hilda är inne i en period där hon testar rätt mkt. Sen blev det för många projekt på samma gång. Tvätt, gardiner och bullbak. Men tillslut redde vi ut det med. Fick upp gardinerna och adventspyntet. Så kändes bra.

Tur vi fick så mkt gjort igår för idag har det inte hänt mkt. Jag har varit ute och sprungit en sväng (tänkte skriva ett eget inlägg om min träning sen). När jag kom hem efter det vid typ 11 så hade Hilda gått och lagt sig. Verkligen inte likt henne. Då tempade jag henne och då hade hon 38,8. Så sen har hon varit mer eller mindre sänkt hela dagen. Petade i sig några pommes vid middagen, så det va ju bra. Nu när hon skulle lägga sig så tempade jag henne igen, fortfarande 38,8. Så lär ju bli vab några dagar framöver nu. Hilda är nästan aldrig sjuk så brukar bli rejält när hon väl blir det. Anton har dessutom fått några utslag runt munnen som jag misstänker är höstblåsor. Så kanske det Hilda har med. Det visar sig snart.

Den här veckan har inte varit kul. Vi bestämde i veckan att vi inte kommer fira jul tillsammans med mina föräldrar som bor en bit bort. Skitjobbigt såklart så jag har inte mått så bra psykiskt. Samtidigt är det massa grejer på jobbet så jag är så fruktansvärt trött. Och jag känner att det går ut över mina barn. Vilket ger mig riktigt dåligt samvete. Men ibland är livet tufft. Jag försöker kämpa på men ibland känns allt hopplöst.

Igår fick jag hämta Anton på förskolan med feber. Dock hade han bara feber igår och varit pigg idag. Så det är ju skönt. Men det blir en hemma helg. Vi hade fönsterputsning i veckan så vi ska sätta upp gardiner och adventspynta.

Jag hoppas på en skön och mysig helg :)

Att barn alltid ska vara så morgonpigga. Nu har Anton iofs lärt sig att sova lite längre men då vaknar Hilda klockan 6 istället. Men det är bättre än 4.30 som Anton hade som vakningstid ett tag. Men Anton vaknar oftast på nätterna fortfarande så man är ju som en zoombie när dom tar morgon. Idag är det iofs ändå dags för jobb så lika bra att gå upp :)

Tiden rusar iväg när man har barn. Nu är det snart en månad sen jag startade bloggen och det har visst bara blivit ett inlägg. Ska försöka ändra på det. Just nu försöker jag natta Anton. Han har blivit så svårtnattad det sista medan hilda faktiskt somnar själv ibland. Det gjorde hon ikväll, jag fick absolut inte va inne i hennes rum för jag störde henne haha. Hon är annars inne i en rätt jobbig fas där hon inte hör ett ord av vad man säger. Vi får va arga hela tiden, vilket är riktigt jobbigt. Har man samma på jobbet, vilket jag har så kanske ni förstår att jag har det ganska kämpigt just nu. Trött hela tiden, plus det här förbannade höstmörkret. Och så coronaskiten på det. Det är tungt just nu helt enkelt. Men snart är det december och det är den mysigaste tiden jag vet.